Min lista utökades just av en person som funnits där länge, men nu poppade hon upp några snäpp. Hon ligger nu som nummer två. Jag är förbannad.
Dessutom tar vi studenten imogon. Inför det känner jag mig som en unge som fick gå kvar på dagis ett år mer än alla andra.
Inte så exalterad, direkt. Mer trött.
Jag är sjuk. Sådär sjuk så att man tror att man aldrig någonsin kommer bli frisk igen och man tror att man aldrig har varit frisk. Huvudet i tusen bitar. Halsen i ännu fler. Feber upp genom öronen och hosta, hosta, hosta.
Och mitt upp på alltsammans måste jag ta bussen till Bredbyn om några timmar för att spela med Kvalster.
Allt för konsten.
Sen ringde det ett dolt nummer till mig idag. Konstigt nog så svarade jag och där i luren frågade tanten om jag hade något jobb i sommar. Dum som jag är svarade jag: Nej, det har jag inte.
Så nu har jag ett jobb till i sommar. Nästan tre stycken har jag tackat ja till nu. Ett väldigt angenämnt problem egentligen. Men någon måste stoppa mig innan jag tar de andra två som inte ringt. Det är ju bara det att jag hoppas på ett så otroligt mycket att jag inte vågar säga nej till någon.
Dessutom kommer Urkult bli precis sådär underbart som alltid. Jag längtar själen ur mig för att få komma hem. Lyssna på Valkyrien Allstars och känn Nämforsen brusa bakom ryggen.
(Att tusen rester ligger och gnager mig i ryggslutet fokuserar jag inte på nu.)
Jag älskar den här låten. Faktiskt så gråter jag som en sill varje gång jag hör den. Lyssna på den för din egen skull. Emil Jensen är bäst i världen. Varma, varma människa. <3
Jag och Mats såg på en av världens finaste filmer igår. Den var lång och så otroligt vacker. Jag kunde ha börjat gråta bara för ljussättningens skull.
The five people you meet in heaven.
”Strangers are just family we have jet not come to know.”
Billie the Vision är soundtracket till våren i år. De är, ta mig tusan, ett himla långt och fint kärlekspartitur.
Det påminner mig visserligen att en viss Wågberg fortfarande har en av mina skivor.
Jag är helt insane den här veckan. Jag har klarat av sex rester sen i torsdags. Alltså, det är sex. 6. Sex jävla, jobbiga saker på fem dagar.
Jag fattar inte hur jag orkar.
Tack för att du äntligen, äntligen är tillbaka. Jag kan bevisligen inte leva utan dig. Alla ord är för små.
Jag fryser. Jag försov mig igen. Jag missade den enda lektion jag ville gå på den här veckan.
Men ändå så har jag inte grävt ner mig så som jag skulle gjort för en månad sen. Ljuset är verkligen mer än välkommet tillbaka. Hans sa att det bara skulle bli värre med åren, och jag tror honom om man ser på de tre senaste årens utveckling.
Men nu ska jag hur som helst plugga!
Bob Hanssons Gunnar är på tv nu. Det är verkligen han. Han fick just ett nytt hjärta och han ser ut precis så som jag tänkte mig honom.
Egentligen är det inte han. Men, jo.
En version av honom.
Han är till och med göteborgare.
Jag borde sannerligen sova nu. Istället sitter jag naken här och lyssnar på när Mats gör någon random sång i cooperation med sin guitar.
Äh.
Egentligen är den här helgen en sak för mycket. Men UKD är ju ett härligt ställe så det blir nog roligt. Hoppas jag kommer ihåg att duscha innan vi åker bara…
Vill man läsa lite intressantare inlägg som kanske kan få en att fundera lite mer än de här märkliga inläggen så kan man gå till min andra blogg.
Om man ändå vill läsa något konstigt så kan jag säga att det ligger två gottnebor i min säng och sover. En av dem ska köra bil ungefär 3 mil snart. Spännande… De skulle gärna fått sova där om de ville, men om jag känner dem rätt så vill de inte det. Dessutom ligger det 2 meter Mats i den lilla, lilla soffan som nog kommer få ganska ont i ryggen av att sova där hela natten.
Japp. Där fick ni en redogörelse av just denna stund. Eller, vänta, nu har de vaknat. De ser trötta ut.
Övrig redogörelse fördagen:
Nu har de nästan ställt sig upp. Fredrik avslöjar att han ska föda Idas barn.
Nu ska jag trycka ner Mats i sängen.
Tjipp!
Idag tog jag rädslan i kragen och släpade ut honom ur lägenheten. Vi gick på filmstudion tillsammans, träffade en söt tant och såg en helt okej film. Sorligt nog följde han mig även hem så nu sitter han här bredvid och visslar på någon melankolisk melodi. Igen.
Mats är i Bjästa. Jag orkar inte laga mat till bara mig. Det ligger en bra bok här bredvid och bara väntar på att jag ska ge Obama fingret och hoppa tillbaka till Kalifornien, till Molly och Neil som just fann sin granne död och där regnet smakar sperma och apelsin.
